Ja jag känner mig stark just nu. Trots allt som hänt vår familj eller ska jag säga tack vare? jag vet inte, men jag känner mig i alla fall stark på något underligt sätt...
Inte deprimerad, ledsen, förtvivlad utan stark!
Jag har en underbar familj som kommer varandra allt närmare. En underbar man och två underbara barn som trots deras 3års och 5års trots förgyller varenda dag. Jag har en stor del av min familj kvar i Hjo, men helt plötsligt känns inte de 30 milen så långa för vi har varandra - vi ska bara lära oss att berätta för varandra hur mycket vi uppskattar varandra.
Det har snart gått ett år sen svärfar dog och mamma fick sin hjärtinfarkt och nu händer detta och jag vet inte vad jag ska säga. Hur kommer det sig att vi ska prövas så många gånger? Är det för att vi ska bli starka individer med hjärtan fulla av kärlek eller är det för att se om vi kan brytas ner? Jag tror på det första.
Helt plötsligt känns saker som jag tyckt vara viktiga innan inte så viktiga. Vad gör det om det är lite skit i hörnen? Vad gör det om vi inte har fixat all tvätten eller vad gör det om vi måste gå hem i hellande regn?
Inte ett skit för det är inte det viktiga. Det viktiga är att ta hand om varandra och visa varandra att kärlek och omtanke övervinner det mesta!
Så ta och gå till era kära och ge dem en kram - bara för att visa att ni bryr er och älskar dem!
